Lysistrate

Jag funderade häromdan på den gamla grekiska historien om Lysistrate – kvinnan som var initiativtagare till en sexstrejk för att få männen att sluta kriga. Kanske vore detta något att ta till för jämställdhet. Först tänkte jag att, nej det skulle bara öka fördomen att sex är något kvinnor kan "ge" till män och inte något de själva vill ha. Men sen tänkte jag: vilken kvinna vill egentligen ha sex med en man som inte till fullo stödjer ett samhälle där hon har samma möjligheter som han har? Varför uppfattas det fortfarande som om killen gör tjejen en tjänst om han stödjer jämställdhet i praktiken eller teorin? Borde detta inte vara ett grundläggande krav? Och vad skulle hända om alla tjejer ställde det kravet? Varför gör de inte det förresten?

Troligtvis är det den så kallade kärleken som gör oss blinda och beredda att ha överseende med att vår partner inte tycker att detta är så viktigt. Allt annat blir oviktigt när förälskelsen är som störst, och sedan är vi redan inne i våra roller och kan inte ställa nya krav. Eller?

Problemet kanske också är att jämställdhet är en icke-fråga i en relation mellan ett par i tjugoårsåldern som har hela livet framför sig och uppfattar det som att de båda verkligen har samma möjligheter. Först ett tag senare ökar medvetenheten om normer sakta men säkert. I vissa fall har man då redan gjort sitt val av partner. Kanske inte samma val man skulle gjort idag.

Men det är aldrig för sent att påverka någon annan och få honom eller henne att förstå. Med strejk som medel eller inte.

Bra nytt material för skolungdomar om hur ojämställda normer begränsar både män och kvinnor: Machofabriken

Sluta hata – börja tänka

Har inte haft tid att blogga under hösten. Och inte haft ork att följa Assange-historien särskilt mycket heller. Så fort jag hörde talas om fallet visste jag redan hur det skulle bli. Allt hat som skulle komma fram och riktas mot dessa tjejer. Och alla tillfällen som skulle tas att dra ner kampen för ett jämställt samhälle i smutsen. Och av det lilla jag inte har undgått att höra har det ju blivit just så. Assange anklagar svenska kvinnor för att driva någon slags taliban-feminism. Fruktansvärt sorgligt. Jag är glad att jag inte följt bloggar och nätkommentarer under denna period. Jag skulle bara ha blivit ledsen och upprörd.

Vi vet inte vad som hände. Men en sak vet vi: detta har ingenting med feminism att göra. Låt säga att tjejerna faktiskt ljuger för att hämnas (ett beteende extremt främmande för de flesta vuxna kvinnor i vekligheten, dock frekvent förekommande bland tjejer i såpoperor skrivna av män). Om det nu är så är ju dessa tjejer knappast några feminister. Feminister kämpar för ett samhälle där män och kvinnor har lika villkor och där inget kön ska utsättas för förtryck. Man kämpar för att på olika sätt, men hjälp av exempelvis lagar mot våldtäkt och andra former av övergrepp, skapa ett bättre samhälle. Om man medvetet "fuckar" det systemet genom lögner är man knappast feminist, eller hur?

Och om de talar sanning, och därmed har utsatts för det som de säger. Och vad de utsatts för är ett brott enligt lag, har ju inte detta heller att göra med feminism. Då handlar det om att anmäla ett brott som begåtts. Det borde man ha rätt att göra utan att kallas extremist, eller hur?

Som sagt, är inte jätteinsatt i debatten. Men är så otroligt trött på det enorma hat som finns därute mot människor som bara vill att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter. Och som vågar se att fallet inte är så.

Bra sammanfattning i DN av "prataomdet" och den följande debatten. Diskussioner om gråzoner och övergrepp måste naturligtvis fortsätta. Men kan vi inte lämna Assange-historien utanför. Och alla ni som, liksom jag, inte har en aning om vad som hände, kan ni inte låta bli att hata människor ni inte vet något om, och sluta blanda in saker som inte hör hit.