Jag funderade häromdan på den gamla grekiska historien om Lysistrate – kvinnan som var initiativtagare till en sexstrejk för att få männen att sluta kriga. Kanske vore detta något att ta till för jämställdhet. Först tänkte jag att, nej det skulle bara öka fördomen att sex är något kvinnor kan "ge" till män och inte något de själva vill ha. Men sen tänkte jag: vilken kvinna vill egentligen ha sex med en man som inte till fullo stödjer ett samhälle där hon har samma möjligheter som han har? Varför uppfattas det fortfarande som om killen gör tjejen en tjänst om han stödjer jämställdhet i praktiken eller teorin? Borde detta inte vara ett grundläggande krav? Och vad skulle hända om alla tjejer ställde det kravet? Varför gör de inte det förresten?
Troligtvis är det den så kallade kärleken som gör oss blinda och beredda att ha överseende med att vår partner inte tycker att detta är så viktigt. Allt annat blir oviktigt när förälskelsen är som störst, och sedan är vi redan inne i våra roller och kan inte ställa nya krav. Eller?
Problemet kanske också är att jämställdhet är en icke-fråga i en relation mellan ett par i tjugoårsåldern som har hela livet framför sig och uppfattar det som att de båda verkligen har samma möjligheter. Först ett tag senare ökar medvetenheten om normer sakta men säkert. I vissa fall har man då redan gjort sitt val av partner. Kanske inte samma val man skulle gjort idag.
Men det är aldrig för sent att påverka någon annan och få honom eller henne att förstå. Med strejk som medel eller inte.
Bra nytt material för skolungdomar om hur ojämställda normer begränsar både män och kvinnor: Machofabriken
