Lysistrate

Jag funderade häromdan på den gamla grekiska historien om Lysistrate – kvinnan som var initiativtagare till en sexstrejk för att få männen att sluta kriga. Kanske vore detta något att ta till för jämställdhet. Först tänkte jag att, nej det skulle bara öka fördomen att sex är något kvinnor kan "ge" till män och inte något de själva vill ha. Men sen tänkte jag: vilken kvinna vill egentligen ha sex med en man som inte till fullo stödjer ett samhälle där hon har samma möjligheter som han har? Varför uppfattas det fortfarande som om killen gör tjejen en tjänst om han stödjer jämställdhet i praktiken eller teorin? Borde detta inte vara ett grundläggande krav? Och vad skulle hända om alla tjejer ställde det kravet? Varför gör de inte det förresten?

Troligtvis är det den så kallade kärleken som gör oss blinda och beredda att ha överseende med att vår partner inte tycker att detta är så viktigt. Allt annat blir oviktigt när förälskelsen är som störst, och sedan är vi redan inne i våra roller och kan inte ställa nya krav. Eller?

Problemet kanske också är att jämställdhet är en icke-fråga i en relation mellan ett par i tjugoårsåldern som har hela livet framför sig och uppfattar det som att de båda verkligen har samma möjligheter. Först ett tag senare ökar medvetenheten om normer sakta men säkert. I vissa fall har man då redan gjort sitt val av partner. Kanske inte samma val man skulle gjort idag.

Men det är aldrig för sent att påverka någon annan och få honom eller henne att förstå. Med strejk som medel eller inte.

Bra nytt material för skolungdomar om hur ojämställda normer begränsar både män och kvinnor: Machofabriken

Sluta hata – börja tänka

Har inte haft tid att blogga under hösten. Och inte haft ork att följa Assange-historien särskilt mycket heller. Så fort jag hörde talas om fallet visste jag redan hur det skulle bli. Allt hat som skulle komma fram och riktas mot dessa tjejer. Och alla tillfällen som skulle tas att dra ner kampen för ett jämställt samhälle i smutsen. Och av det lilla jag inte har undgått att höra har det ju blivit just så. Assange anklagar svenska kvinnor för att driva någon slags taliban-feminism. Fruktansvärt sorgligt. Jag är glad att jag inte följt bloggar och nätkommentarer under denna period. Jag skulle bara ha blivit ledsen och upprörd.

Vi vet inte vad som hände. Men en sak vet vi: detta har ingenting med feminism att göra. Låt säga att tjejerna faktiskt ljuger för att hämnas (ett beteende extremt främmande för de flesta vuxna kvinnor i vekligheten, dock frekvent förekommande bland tjejer i såpoperor skrivna av män). Om det nu är så är ju dessa tjejer knappast några feminister. Feminister kämpar för ett samhälle där män och kvinnor har lika villkor och där inget kön ska utsättas för förtryck. Man kämpar för att på olika sätt, men hjälp av exempelvis lagar mot våldtäkt och andra former av övergrepp, skapa ett bättre samhälle. Om man medvetet "fuckar" det systemet genom lögner är man knappast feminist, eller hur?

Och om de talar sanning, och därmed har utsatts för det som de säger. Och vad de utsatts för är ett brott enligt lag, har ju inte detta heller att göra med feminism. Då handlar det om att anmäla ett brott som begåtts. Det borde man ha rätt att göra utan att kallas extremist, eller hur?

Som sagt, är inte jätteinsatt i debatten. Men är så otroligt trött på det enorma hat som finns därute mot människor som bara vill att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter. Och som vågar se att fallet inte är så.

Bra sammanfattning i DN av "prataomdet" och den följande debatten. Diskussioner om gråzoner och övergrepp måste naturligtvis fortsätta. Men kan vi inte lämna Assange-historien utanför. Och alla ni som, liksom jag, inte har en aning om vad som hände, kan ni inte låta bli att hata människor ni inte vet något om, och sluta blanda in saker som inte hör hit.

Jo, det finns ett samband!

Jag minns en dag förra året. Kristdemokratiske socialminister Hägglund hade uttalat sig i nyheterna att det ideala för barn är att växa upp med en man och en kvinna. Att barn faktiskt växer upp med två mammor och två pappor kommenterade han med, "ja det är ju inte olagligt", men hävdar att det bästa för barn är de biologiska föräldrarna och att annat kan skapa förvirring.

Precis före nyhetsprogrammet hade jag tittat på en entimmas dokumentär om Fritzl, det österrikiska pedofilmonstret som spärrade in och våldtog sin dotter i 24 år. Min första tanke angående Hägglunds uttalande om att de biologiska föräldrarna är bäst var: "även en sån farsa som Fritzl då eller"?

Det känns skrämmande med kristdemokraternas gammaldags, trångsynta attityder i ett modernt land som Sverige, särskilt om de kommer ifrån en toppolitiker som har mage att påstå att det skulle finnas vetenskapliga belägg för hans tyckande. – Det känns också skrämmande med de attityder som visade sig i intervjuer med vänner och bekanta till Fritzl i ett (modernt?) land som Österrike.

Bland familjen Fritzl vänner hade ingen sett eller hört något. Inte tillräckligt för att misstänka något i alla fall. Den enda som verkar anklagas som medskyldig är frun som borde fattat något enligt folk. Jag anser nog också att hon borde ha misstänkt något, men frågan är om hon, som själv varit förtryckt av denne man i över fyrtio år, skulle ha vågat göra något. Kanske borde hon försökt i alla fall. Vi sitter inte inne med några svar angående det. Vad som dock gjorde mig mest upprörd när jag såg dokumentären var alla dessa bekanta och vänner som bara låtit gubben hållas i alla år. Visst, att gubbjäveln hade sin dotter inspärrad i över två decennier är så sjukt att det inte går att föreställa sig, men alla de andra sakerna som svinet gjorde – som de såg, hörde, visste om. Han våldtog en kvinna och satt inne ett år för det redan på 60-talet! Vill man fortsätta umgås med en sådan man? Han slog och hade en kränkande attityd till sin fru! Han kuvade barnen som var helt förskrämda! Han inhandlade kläder till en ”flickvän” mitt framför ögonen på en kompis och dennes fru! Dessa saker och ännu fler tecken på denne mans despotiska attityder visste många om! Hade de vänner och bekanta, som glatt satt och berättade om detta i TV, tagit avstånd från honom för det? Nej, inte då! Dessa saker ansågs nämligen som helt naturliga och okej! ”Das ist ja ganz normal”.

Visst, det finns brottsliga och det finns icke brottsliga, men mycket otrevliga, handlingar. Men om utomstående människor någon gång stått emot, sagt ifrån, tagit avstånd så kanske frun (och barnen) kunnat och vågat be om hjälp och saker skulle kunnat ha avslöjats tidigare eller inte skett alls. En rättspsykiater sa i dokumentären att den typen av män kan utföra en sådan handling för att de anser att de äger hela sin familj. Om människor på allvar skulle ta avstånd från sådana beteenden skulle de troligtvis inte förekomma i lika hög utsträckning och då inte leda till ytterligare förvrängt beteende som i detta fall.

Folk vill gärna göra stor skillnad på pedofiler och våldtäktsmän och ”vanliga – bara lite förtryckande och sexistiska män”. De som gör sådana saker (våldtar etc.) är ju ”sjuka i huvudet” tycker de allra flesta vanliga män och kvinnor. De tycker dock ofta att dessa personer (i alla fall pedofilerna) ska ha ett jättehårt straff – ja livstid eller dödsstraff till och med. Fast de anser att de är sjuka. Men de verkar inte se något samband alls mellan dessa brott och en samhällssyn som säger att det är ok att vara lite förtryckande och sexistisk. Eller som i Österrike med Fritzl som, mellan raderna av sina egna vänner, beskrivs som mycket förtryckande och sexistisk!

Jag tror att det finns pedofiler, våldtäktsmän och kvinnomördare som råkar vara galna helt enkelt och kanske skulle gjort det de gjort oavsett vilken uppfostran de haft, tid eller land de levt i och vilka lagar som råder. Men jag tror att de allra flesta gör sådant för att de lever i en värld där de steg som föregår den slutliga handlingen att våldta eller mörda en kvinna är mer eller mindre accepterade. Det sker ju trots allt betydligt fler sådana brott i länder där kvinnors och barns värde är extremt lågt. Därför är det bästa för att minska risken för dessa brott att arbeta förebyggande för ett bättre och mer jämställt samhälle. Tyvärr är detta dock svårt för många att inse och det är därmed svårt att få dem att vilja bidra i arbetet för jämställdhet. Det är synd! För allas skull.

Män som hatar kvinnor

En kvinna som skiljer sig allt för mycket från den könsstereotypa kvinnliga normen utsätts idag för förakt. Hon anses inte vara en riktig kvinna. Det finns fortfarande förvånansvärt många som har inbillat sig att män och kvinnors olika roller beror på biologiska skillnader. Den typen av människor brukar också paradoxalt nog vara snabba med att förakta den traditionella kvinnorollen som de mer anpassliga kvinnorna tvingats/fostrats/indoktrinerats in i. Till exempel brukar de män som uttalar sig nedlåtande om ”manhaftiga feminister” som försöker ta sig in på männens arena, ofta vara de samma som uttalar sig negativt om de mer traditionella tjejerna och s.k. bimbos som enligt dessa män bara bryr sig om utseende och inte har förmåga till något mer.

Tidningen Slitz är ett utmärkt exempel på denna kvinnosyn. Å ena sidan föraktas alla kvinnor som inte eftersträvar (eller på naturlig väg råkar representera) ett kvinnoideal med blonderat hår, mycket smink, smal midja, stora bröst etc. En osminkad, naturlig tjej föraktas, och feminister hånas rakt ut. Men om man läser för tidningen typiska artiklar i stil med ”så här förstår du din tjej bättre” etc. så hånas i princip alla tjejer (eftersom man ju inte kan utgå ifrån att läsarens tjej inte har anpassat sig till Slitzidealet utan snarare tvärtom) för att de är korkade (som ju tjejer är enligt tidningen), inte förstår logik, inte fattar saker som killar självklart förstår etc. Man målar upp en idiotförklarande bild av det kvinnoideal som de själva hetsar fram. Så hur kvinnan än gör är hon en förlorare.

Ändå hör man numera sällan någon debatt om dessa tidningars uppenbara kvinnohat. Det känns som om man de senaste tio åren allt mer försöker tiga ihjäl eventuell kritik mot denna typ av medier med att sådan kritik är omodern, att vi är postfeministiska nu, och att det betyder att alla redan minsann har samma rättigheter och att man faktiskt väljer själv hur man vill vara, vad man vill läsa etc. Möjligtvis kan vissa sträcka sig till att erkänna att dessa tidningars idealkroppar kan vara svåra att uppnå och därmed leda till eventuellt missnöje och träningshets bland unga tjejer, liksom tidningar som Veckorevyn också klandras för ibland. Jag ogillar starkt båda genrena men måste ändå hävda att Veckorevyn trots allt inte publicerar artiklar som går ut på hur korkade tjejer är i allmänhet.

En annan sak om en kvinna kritiserar Slitz eller liknande tidningar är att hon då genast anses vara bitter, avundsjuk på de tjejer som är med eller manshatare. Enligt min mening stämmer detta snarare in på läsarna av dessa medier. De killar som har behov av att konsumera den typen av kvinnosyn i det skrivna materialet är antagligen väldigt bittra, osäkra och i värsta fall kvinnohatare. För att inte tala om dem som producerar innehållet. Annars skulle de inte läsa/skriva skiten och köpa hela konceptet. Bilder på snygga tjejer kan man ju hitta på en massa andra ställen.

Slitz är bara ett exempel. Vi måste börja våga tala om det hat mot kvinnor som faktiskt flödar överallt i samhället. Ja hat, jag kan faktiskt inte komma på något annat ord. Diskrimineringen av kvinnor kan ha flera orsaker, t.ex. stereotypa normer eller fördomar som grundar sig på okunskap etc. Det är illa nog. Men vi blundar alltför ofta för det verkliga, medvetna hat mot kvinnor som faktiskt existerar. Utanför Stieg Larssons böcker. Mitt ibland oss.

Fler bortförklaringar till löneskillnader

För några år sedan kände jag mig hoppfull i att det, t.o.m. i kvälls- och gratispressen, publicerades artiklar om att det fortfarande behövs göras mer för jämställdheten här och var, t.ex. då lönestatistik redovisades. Nu när statistik på löneskillnader bland personer med exakt samma position och erfarenhet visas har man inte sällan valt att vinkla artikeln på att det förmodligen har att göra med att kvinnor skulle vara sämre på att löneförhandla. Och sedan sätter man punkt, utan att problematisera varför kvinnor i så fall skulle vara sämre på det. Jag tror faktiskt att ”kvinnors ibland sämre förmåga att ta för sig” kan vara en liten del i det hela, men detta beror ju också på diskriminering! Kvinnor tillåts inte ta för sig på samma sätt som män under uppväxten. Tjejer som försöker ta plats hålls genast tillbaka. Killar som under uppväxten tar plats på tjejers bekostnad, ofta omedvetet, lär sig att detta är något som de har en självklar rätt att göra, medan det för tjejer är tvärtom.

Jag var själv ganska kaxig och cool som barn och gillade att synas, höras, ta plats och stå i centrum. Jag hade ledaregenskaper och var snabbtänkt, och kom ofta på roliga idéer och lekar, eller bra lösningar om det handlade om grupparbeten i skolan mm. Men det känns nästan som om dessa egenskaper dunkades ur mig med träklubba. Även om jag, som sagt, hade bra idéer etc. så var det väldigt ofta någon kille som dissade vad man sa och tryckte ner en med hjälp av olika härskartekniker. I början stod jag dock ändå på mig – och fick skit. Jag fortsatte att stå på mig – och fick ännu mer skit. Jag fick även skit av de tjejer som anpassat sig efter killarna, lät dem bestämma, och istället valde att försöka få uppmärksamhet genom att vara så trendiga och söta som möjligt (och därmed inte utgöra något hot mot killarnas makt). Både killarna och de anpassade tjejerna fick, genom olika metoder, mig att känna att mitt beteende var fel. Att jag inte hade rätt att ta den platsen – även om jag hade bra idéer och presenterade dem på ett logiskt sätt. (Och oavsett borde man ju ha rätt att uttrycka sin åsikt även om den inte är bäst, vilket de flesta av killarna ständigt gjorde). Efter ett tag orkar man inte längre. Man ger efter. Anpassar sig. Underordnar sig. När de mest otrevliga formerna av härskartekniker för att tvinga andra till anpassning avtog under gymnasiet hade jag redan fostrats in i underordning, att inte ta plats och tycka att jag kunde erbjuda något av tillräckligt stort värde.

Att ta ordet, att ta plats, att kunna redogöra för sina egna goda kvaliteter är inte något du automatiskt har med dig om du inte fått positiv uppmuntran av din omgivning för just dessa saker under en lång tid. Möts du av motsatsen försvinner självkänslan och självförtroendet. Dessa återkommer inte automatiskt när du är typ 26 år och ska löneförhandla för första gången, efter avslutade studier och första årets tjänstgöring. De återkommer inte nödvändigtvis till nästa års förhandling heller. Särskilt inte som de mönster som fanns under t.ex. grupparbetena och klassrådsdiskussionerna på mellan- och högstadiet upprepar sig i projekt på jobbet. Där du trots bra och genomtänkta idéer inte får samma gehör som ett halvdant förslag från en kille.

Ja, detta är personliga upplevelser. Jag har dock hört liknande historier från flera kvinnor i vänkretsen och i böcker. Forskning om detta finns också och borde lämpligen tas med i tidningarnas artiklar om löneskillnader och ”kvinnors sämre förmåga att löneförhandla”.

Jag vill också påpeka att många jag känner, inklusive mig själv, trots allt har lyckats bevara delar av vårt självförtroende och vår självkänsla genom åren, och tillsammans med medvetenheten om de förhållanden (härskartekniker etc.) som råder, hårt jobb med egen peppning mm. i olika hög grad lyckats stärka vårt självförtroende och vår självkänsla igen. Vissa tjejer har också haft turen att inte tryckas ner under skoltiden och har därmed alltid varit bra på att ta för sig, löneförhandla etc. Det handlar ju till sist om vad din chef bestämmer att du är värd oavsett hur bra du framställer dig själv. Chefer premierar ofta människor som är så lika dem som möjligt. Många lägger tyvärr vikt vid sådana (i en jobbsituation helt irrelevanta) likheter eller olikheter som kön, eller fritidsintressen. Andelen manliga chefer är betydligt högre än andelen kvinnliga. Slutsatsen kan du dra själv. Men det är ju så mycket enklare att som t.ex. SvD säga att det nog minsann beror på kvinnors sämre förmåga att löneförhandla. Så slipper man ju också gräva vidare i problemet.

Olika små "förklaringar" till löneskillnader

Jag har funderat vidare på varför det är så himla svårt för vissa svenska män att förstå och acceptera det faktum att det råder mer eller mindre ojämställda förhållanden över hela världen och att Sverige inte är något undantag. De flesta svenska killar kan hålla med om att kvinnor förtrycks i vissa afrikanska och muslimska länder men det är extremt svårt för många att medge att det sker mycket diskriminering även i vårt eget land.

Ett statistiskt bevisat exempel på diskriminering av kvinnor är löneskillnaderna. Tar man upp det i en diskussion med vissa killar kan man dock få höra saker som: ”Jo men min kompis Joppe som jobbar inom vården han gör minsann mycket mer än sina kvinnliga kollegor, kommer det våldsamma patienter är det alltid han som får ta hand om dem.” Jaha och, tänker jag! Visst kan det väl vara så i detta fall att just denna kille förtjänar sina hundralappar mer i månaden. Men det är ju också så typiskt vissa män att som denne kompis Joppe ta för givet att bara för att han utför en uppgift som till synes få av kvinnorna gör så tänker han inte på att det kanske finns en massa uppgifter, administrativa exempelvis, som han kanske slipper undan och som vissa av kvinnorna utför. Enligt min erfarenhet inom ett annat offentligt yrke var det just så. Varför ska den typen av uppgifter nödvändigtvis vara mindre värda?

Ytterligare ett exempel gav en annan manlig vän om personal i sin pappas charkbutik där den kvinnliga anställda hade klagat över att hennes manliga kollega fick mer betalt. Ägaren hade då sagt till henne: ”Ja men gå ner i källaren och hämta upp en halv ko då” (eller nåt i den stilen), vilket hon inte hade fysisk styrka att göra. ”Jävligt bra sagt, tycker jag höhö”, sa min killkompis. Jag sa även då att ”visst det kanske var så att dessa två anställda gjorde exakt samma uppgifter i övrigt och denna kille bar tunga köttstycken utöver det vilket enligt din farsa var värt några extra hundralappar i månaden, men hur vet du att inte tjejen var den som drog det tunga lasset när det gäller att exempelvis städa upp i lokalen, vara service-minded mot kunderna och jobba snabbt i kassan (vilket är typexempel på saker som kvinnor brukar vara bättre på)?” Varför ska den fysiska styrkan (som ju tjejen aldrig skulle ha möjlighet att jobba upp) vara det enda som var värt högre lön?

Det verkar tyvärr som om många (framför allt manliga) vänner och bekanta har liknande små ”förklaringar” på löneskillnader för samma arbete.

En annan klassiker när man ser på löneskillnaderna totalt är ju den med offentlig och privat sektor – att kvinnors lägre löner enbart beror på att de i högre utsträckning finns inom offentlig sektor. Hm, men varför har då vissa yrkeskategorier (där oftare män finns) högre löner även inom det offentliga? Jag har en bekant som redan efter första halvåret (då han just blivit fastanställd på en kommunal skola) inte klarade av jobbet som lärare. Han fick då jobb av kommunen som arkivarie på halvtid medan han läste en ettårig utbildning till det på distans. Den andra halvtiden fick han vara kvar som extraresurs på skolan, utan något ansvar. För den halva tjänsten som arkivarie fick han högre betalt än för sin lärartjänst. Dvs: han klarade inte jobbet som lärare, och som ”belöning” för det fick han ett annat betydligt enklare offentligt jobb men där lönen var högre!

Även om jag naturligtvis är glad för denna killes skull att han fick en jobbsituation som funkade bättre för honom, kan man ju inte hjälpa att bli lite provocerad av detta förfarande, och undra om en kvinna skulle fått chansen till gratis utbildning och ”befordran” som tack för att hon inte pallar med sitt jobb. Vi får hoppas att denna kommun skulle reagerat likadant oavsett könet på den utbrända personen och lämna den diskussionen därhän. Men man kan ju ändå fråga sig varför ett uppenbarligen softare jobb med kortare utbildning inom offentlig verksamhet ska vara mer välbetalt än exempelvis lärarjobbet där 70-80% råkar vara kvinnor. Ganska naivt att tro att det är en slump. Så nej, jag köper inte offentlig-privat-argumentet. Ett annat skäl till att inte göra det är att den yrkesgrupp där löneskillnadena mellan män och kvinnor är som allra störst är mellan ekonomer inom privata sektorn.

Den mediokre töntmannen – jämställdhetens största hot?

Vissa tror att de värsta sexisterna och de män som har svårast att inse att vi lever i ett ojämställt land är grabb-grabbiga svinaktiga killar, som skriker kommentarer till tjejer på krogen och tycker att livets mål är att supa och knulla. Det finns säket en del sexister bland dem, och en hel del som gärna vill att det förblir som det är, dvs. att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp. Hos denna kategori finns dock oftare en ärlighet och öppenhet som gör att man direkt märker vilken attityd killen har, och vill man umgås med en jämställd kille gör man sig icke besvär att ens lära känna personer från denna kategogi.

Jag har allt mer upptäckt att de som är bland de värsta smygsexisterna är den vanliga lite halvtöntiga killkompisen som ofta finns i gänget. Jag har haft flera sådana kompisar. De är universitetsutbildade, trevliga, artiga, justa och skulle aldrig skrika: ”Öööö kolla in hennes pattar”, eller liknande saker. När jag lärde känna dem och kom in på någon diskussion om jämställdhet höll de med, eller sa i alla fall inte emot när jag tog upp exempel på ojämställda fenomen i samhället. De är självfallet också antirasister och icke-homofober och sympatiserar inte med något konservativt parti.

Efter ett tag kryper det dock sakteligen fram en annan attityd hos dem, och de uppvisar en allt större ovilja att ta till sig statistik och undersökningar som visar hur det står till med jämställdheten i Sverige. Och anledningen till detta, som jag efter en hel del funderande kommit fram till, är helt enkel att de inte själva är tillräckligt snygga, häftiga och manliga enligt den gängse normen. De känner sig själva ganska misslyckade och vägrar därför bry sig om andra orättvisor i världen. Och eftersom de bland annat inte blir bekräftade av (de) kvinnor (som de vill ha) vänder de sin frustration särskilt mot kvinnor.

Jag har nu haft en del sådana manliga vänner, och blir mer och mer trött på att de inte kan separera sig själva ifrån samhället. Enligt deras logik funkar det så här: ”Det påstås att kvinnor diskrimineras och kränks. Om man blir diskriminerad och kränkt blir man ledsen och mår inte bra. Men jag mår ju inte själv så bra! Slutsats: kvinnor kränks inte mer än män.”

De tänker liksom inte på att en kvinna på deras motsvarande utseende- och töntighetsnivå antagligen mår ännu sämre än dem (med tanke på de tusen gånger fler krav på sitt utseende hon som kvinna utsätts för). Dessa killar inser inte heller att bara för att de inte haft turen att hitta kärleken, rätt jobb eller födas med ett vackert yttre, betyder inte det att ojämställdhet inte existerar, utan bara att livet tyvärr är tufft för många, kvinnor som män. Detta är ju egentligen hur uppenbart som helst men av någon anledning funkar inte deras logik på detta område.

Enligt deras logik skulle jag (en kvinna som periodvis varit mycket deprimerad) kunna säga att: ”Nej jag tror inte på att barn i Afrika svälter och mår dåligt, för jag mår ju själv jättedåligt.” Vilket ju alla skulle tycka är ett helt vansinningt påstående.

Ett kanske själviskt men ändå ärligt påstående skulle istället vara: ”Jag orkar inte bry mig om svältande barn i Afrika för jag mår så dåligt själv och har fullt upp med det.” Detta svar från en killkompis om vi byter ut Afrika mot jämställdhet skulle jag acceptera. Det skulle vara trist att en juste kille man känner inte orkar bry sig om ett allvarligt samhällsproblem vars effekter drabbar både män och kvinnor negativt men det skulle vara en okej ursäkt att man inte orkar bry sig om alla orättvisor och att man har andra saker i fokus i sitt liv just nu.

Intressant nog är det ingen killkompis som har sagt så. Istället envisas de med att försöka hitta på korkade ologiska förklaringat till varför så många undersökningar visar (och så många upplever) att vi lever i ett ojämställt samhälle. Detta känns jävligt trist. Så ni andra antisexister som kämpar emot de uppenbara mansgrisarna och sexisterna, tyvärr är det kanske inte de som är vår lömskaste fiende. Det är de töntiga, mediokra killarna som inte kan se utanför sig själva.