För några år sedan kände jag mig hoppfull i att det, t.o.m. i kvälls- och gratispressen, publicerades artiklar om att det fortfarande behövs göras mer för jämställdheten här och var, t.ex. då lönestatistik redovisades. Nu när statistik på löneskillnader bland personer med exakt samma position och erfarenhet visas har man inte sällan valt att vinkla artikeln på att det förmodligen har att göra med att kvinnor skulle vara sämre på att löneförhandla. Och sedan sätter man punkt, utan att problematisera varför kvinnor i så fall skulle vara sämre på det. Jag tror faktiskt att ”kvinnors ibland sämre förmåga att ta för sig” kan vara en liten del i det hela, men detta beror ju också på diskriminering! Kvinnor tillåts inte ta för sig på samma sätt som män under uppväxten. Tjejer som försöker ta plats hålls genast tillbaka. Killar som under uppväxten tar plats på tjejers bekostnad, ofta omedvetet, lär sig att detta är något som de har en självklar rätt att göra, medan det för tjejer är tvärtom.
Jag var själv ganska kaxig och cool som barn och gillade att synas, höras, ta plats och stå i centrum. Jag hade ledaregenskaper och var snabbtänkt, och kom ofta på roliga idéer och lekar, eller bra lösningar om det handlade om grupparbeten i skolan mm. Men det känns nästan som om dessa egenskaper dunkades ur mig med träklubba. Även om jag, som sagt, hade bra idéer etc. så var det väldigt ofta någon kille som dissade vad man sa och tryckte ner en med hjälp av olika härskartekniker. I början stod jag dock ändå på mig – och fick skit. Jag fortsatte att stå på mig – och fick ännu mer skit. Jag fick även skit av de tjejer som anpassat sig efter killarna, lät dem bestämma, och istället valde att försöka få uppmärksamhet genom att vara så trendiga och söta som möjligt (och därmed inte utgöra något hot mot killarnas makt). Både killarna och de anpassade tjejerna fick, genom olika metoder, mig att känna att mitt beteende var fel. Att jag inte hade rätt att ta den platsen – även om jag hade bra idéer och presenterade dem på ett logiskt sätt. (Och oavsett borde man ju ha rätt att uttrycka sin åsikt även om den inte är bäst, vilket de flesta av killarna ständigt gjorde). Efter ett tag orkar man inte längre. Man ger efter. Anpassar sig. Underordnar sig. När de mest otrevliga formerna av härskartekniker för att tvinga andra till anpassning avtog under gymnasiet hade jag redan fostrats in i underordning, att inte ta plats och tycka att jag kunde erbjuda något av tillräckligt stort värde.
Att ta ordet, att ta plats, att kunna redogöra för sina egna goda kvaliteter är inte något du automatiskt har med dig om du inte fått positiv uppmuntran av din omgivning för just dessa saker under en lång tid. Möts du av motsatsen försvinner självkänslan och självförtroendet. Dessa återkommer inte automatiskt när du är typ 26 år och ska löneförhandla för första gången, efter avslutade studier och första årets tjänstgöring. De återkommer inte nödvändigtvis till nästa års förhandling heller. Särskilt inte som de mönster som fanns under t.ex. grupparbetena och klassrådsdiskussionerna på mellan- och högstadiet upprepar sig i projekt på jobbet. Där du trots bra och genomtänkta idéer inte får samma gehör som ett halvdant förslag från en kille.
Ja, detta är personliga upplevelser. Jag har dock hört liknande historier från flera kvinnor i vänkretsen och i böcker. Forskning om detta finns också och borde lämpligen tas med i tidningarnas artiklar om löneskillnader och ”kvinnors sämre förmåga att löneförhandla”.
Jag vill också påpeka att många jag känner, inklusive mig själv, trots allt har lyckats bevara delar av vårt självförtroende och vår självkänsla genom åren, och tillsammans med medvetenheten om de förhållanden (härskartekniker etc.) som råder, hårt jobb med egen peppning mm. i olika hög grad lyckats stärka vårt självförtroende och vår självkänsla igen. Vissa tjejer har också haft turen att inte tryckas ner under skoltiden och har därmed alltid varit bra på att ta för sig, löneförhandla etc. Det handlar ju till sist om vad din chef bestämmer att du är värd oavsett hur bra du framställer dig själv. Chefer premierar ofta människor som är så lika dem som möjligt. Många lägger tyvärr vikt vid sådana (i en jobbsituation helt irrelevanta) likheter eller olikheter som kön, eller fritidsintressen. Andelen manliga chefer är betydligt högre än andelen kvinnliga. Slutsatsen kan du dra själv. Men det är ju så mycket enklare att som t.ex. SvD säga att det nog minsann beror på kvinnors sämre förmåga att löneförhandla. Så slipper man ju också gräva vidare i problemet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar