Det känns som om jämställdhetsdebatten idag nästintill har urholkats på grund av de allt ytligare mediernas inkompetens i sakfrågan samt deras fördummande förkärlek till att det alltid ska finnas två (jämlika – ironiskt nog) sidor i varje fråga. Typ: ”Jo, vissa vill ju ha jämställdhet och lika rätt och frihet. Men vissa vill inte det, och det måste vi minsann respektera och låta deras syn på saken få komma fram.” Och i praktiken ges den sidan mycket större uppmärksamhet, t.ex. i fallet med Anna Anka, som är så pinsamt att man egentligen inte ens borde omnämna det.
Om man bara googlar lite på jämställdhet och feminism i allmänhet och läser lite artiklar och bloggar etc. så blir man nästan gråtfärdig av allt HAT som syns i kommentarer och texter. Hat mot dem som vill kämpa för ett samhälle där alla ges samma respekt, utan att mötas med fördomar grundat på vilket kön man råkar ha. Hatet finns oavsett om dessa kämpar kallar sig feminister eller inte (fast kanske ändå mer om de kallar sig för det). Detta är fruktansvärt sorgligt och skadligt. Ibland blir man så jävla arg, men ibland blir man ledsen och nästan uppgiven. Feminister kallas bittra och aggressiva för att de kräver att få åtnjuta sina grundläggande mänskliga rättigheter, och vill att alla ska bli bemötta med samma respekt oavsett kön. Då hånas, hotas, förlöjligas och hatas de. Och ändå är de dem man kallar bittra, aggressiva och manshatare!!!! Jag brukar säga att det enda bra med alla dessa hatfulla kommentarer och strömningar i dagens samhälle är att de i sig bevisar att det verkligen finns ett kvinnoförakt i samhället, att samhället är ojämställt och att feminismen, antisexismen eller jämställdhetskampen, vilket ord man nu föredrar, verkligen, verkligen behövs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar